Frank Mangs

FRANK MANGS – PREDIKANT OCH FÖRFATTARE MED LIVSSMÄRTA SOM DRIVKRAFT.

Det finns mycket att säga om denne 1900-talets stora predikant. Han var aktiv från 1916 till 1992 och berörde tiotusentals, kanske upp till hundratusentals människor i Norden och USA. En av orsakerna till hans stora genomslagskraft var nog att han vågade erkänna sin egen svaghet och sitt beroende av Gud. Han hade en medkänsla för människor i nöd och ägnade sitt liv åt att hjälpa dem till frälsning.

1. Bakgrund
2. Vägen till evangelist
3. Till Sverige
4. Sverigeåren
5. Oslo, Norge
6. USA
7. Finlands krigsår
8. De mörka åren
9. Själavårdaren
10. Böcker av Frank Mangs

Källor:

  • Frank Mangs: Högst personligt 1977, 1978 och 1980
  • Runar Eldebo: Den ensamma tron, en studie i Frank Mangs predikan.1997, Libris
  • Bertil Paulson: Frank Mangs i närbild, Harriers. 1984
  • Simo Talvitie: Mies Jumalan lähettämä. 1957. Kuva ja Sana
  • Tomas Sjödin: Den fallna manteln. En röst i sin tid - en utmaning i vår tid. 1995. Libris

Till Sverige

"Frank Mangs visade sig vara en nobel person, en utomordentlig begåvning, ödmjuk och kamratlig, utrustad för Guds stora värv i hans rike. Han ägde musik i rösten. Han var inte känslosam men varm i själen. Han hade inga utpräglade metoder. Hans metod var hellre att ingen speciell metod ha. Allt blev ursprungligt och starkt personligt. Varje eftermöte fick tillfällets karaktär. Men Guds folk ville han ha i elden. Han var måttligt sträng men vulkanisk. Han talade ofta om hel överlåtelse. Vikten av uppfyllelse av den helige Ande betonade han starkt och ofta, dock ej ensidigt. Han hade en stark tro och bad mycket. Han vann folk ur alla läger. Han var ingen stortiggare. Men hans varma vädjan öppnade portmonnän överallt."Den andra staden i Sverige som Mangs besökte var Kristinehamn 1923. Där stannade han i två månader. Under tiden träffade han sin blivande hustru, Karin Liljenberg, pastor August Lilienbergs yngsta dotter. De gifte sig 1926.

Andedopet

Under sommaren 1923 inträffade en genomgripande förändring i Mangs liv. Han blev uppfylld av den Helige Ande på Alex Olovsons möte på Öckerö. Våren hade varit spänningsfylld och Mangs var både fysiskt och psykiskt trött. Han längtade efter den erfarenhet som A.B Simpson skriver om i sin bok om den helige Ande. Om han inte fick mer kraft från ovan övervägde han återvända till jordbrukarlivet.

Före Öckerö skrev Mangs: "Ingenting av allt detta kunde förjaga den tunga sidan i min psykiska sammansättning. Ingenting kunde trolla bort reaktionen efter en omänsklig och ensidig prestation av de psykiska krafterna. Ingenting kunde förjaga de mörka, tunga orena tankarna ur min sinnevärld. Ingenting kunde ge mig det jag mest av allt behövde: ett dop i den helige Ande."

Efter andedopet skriver han:"Jag tror att varje por på min hud dröp av svett. Jag låg på knä och skalv. Men där var någonting mer. Hela min inre värld, nej, hela min varelse med ande, själ och kropp genomsköljdes, genombävades, genomrusades av en ström, som verkade som ett materiellt flöde men som i verkligheten var någonting oändligt mycket mer. Det var en ström av renhet, en ström av övernaturlig glädje och frid. En ström som förbrände och tände. En ström som gjorde att den gudomliga världens verkligheter blev mer verkliga än vad de någonsin förut varit."

Sverigeåren

Sedan följde kampanjer i Stockholm, Borås, Jönköping, Stockholm. Väckelse överallt. Samtidigt stod han mitt i spänningsfältet mellan Svenska Missionsförbundet och Pingströrelsen. I Örebro samarbetade olika församlingar med möteskampanjen. Man byggde t.o.m ett tält för 3000 personer. Likaså i Jönköping. "Mangs uppmuntrande ord och psykologiska skarpsyn och av Anden stärkta naturbegåvning och stora kärlek inbjöd till kristen samhörighet oberoende av gränser."

Evangelisten Erik Larsson har sagt, att det som var annorlunda med Mangs var att det var som om Mangs hade Jesus med sig i talarstolen, medan andra predikanter brukade be till en Gud högt uppe i himmelen. Men ur Mangs dagboksanteckningar från Jönköping 1931 får man blicka in i insidan av dessa stora kampanjer.

Det fanns håll som ville placera Mangs i något samfund. Du måste bestämma dig, krävde man. I självbiografin skriver Mangs:

"Jag var främling inför alla tre. Ty de ville att jag skulle dansa efter deras pipa. Och det var någonting som var absolut omöjligt för mig." ... "Jag erkänner bara en församling och det är gudsfolkets församling!"

Oslo, Norge

När Mangs 1932 fick kallelse att komma och predika i Betlehemskyrkan i Oslo flydde han. Den kyrkan och staden blev hans hemort i 15 år framåt. Det fanns även andra väckelser som var aktuella på den tiden i Norge men Mangsväckelsen blev den största. Man räknar att upp till 10.000 människor kom till tro genom den. "Det fanns någonting i den norska folksjälen, som gav gensvar på den hos mig nedärvda tonen från Finland. Jag hade full andlig frihet att utan spänning leva ut både min gåva och mitt budskap. Och så mötte jag en andlig hunger och öppenhet, som sög till sig nästan mer än jag hade att ge."

Från Oslo spred sig väckelsen vidare till Stavanger, Bergen, Ålesund Ulefoss i Telemarken:

"Frank Mangs var annonserad att tala, och folk från alla delar av Telemarken hade kommit för att höra honom. Platsen hade ett invånartal på runt 2000 personer. Omkring 4000 människor var samlade, och det fanns ingen lokal som kunde rymma alla. Man hade räknat med att ha mötena i en stor friluftspark. Men när dagen var inne, strömmade regnet ned från tunga moln.

Nu var goda råd dyra. Vart skulle man vända sig? Man hade sockenkyrkan att tillgå, men den rymde bara 800 personer.

Den enda utvägen var att dela upp åhörarskaran och låta den ena gruppen efter den andra få komma in. Så fylldes och tömdes kyrkan, fylldes och tömdes tills alla hade fått höra. Mangs stod då i predikstolen från klockan elva till klockan tre."

USA

Mangs gjorde sammanlagt sju predikoresor till USA. Den första, ”bröllopsresan," som Frank gjorde tillsammans med fru Karin 1926, varade från september till maj och gick från kust till kust. Möten hölls i 35 städer i olika kyrkor och samfund, de mindre orterna fick 1-4 dagar, de större drygt en vecka. I Chicago predikade han totalt 6 veckor under tre olika tillfällen i sju olika kyrkor. Under hela vistelsen var Frank Mangs ledig bara en dag och det var i San Francisco.

Många av hans predikningar spelades in och skrevs upp. De sändes över lokalradiostationer och publicerades, i bland dagligen, i tidningar och tidskrifter. Mangs böcker såldes och lästes. Amerikanska förlag gav ut i Europa inte tryckta böckerna ”Vid Jesu kors” 1927 och ”Andefläktar” 1933. En del böcker översattes också till engelska. Följande resa 1931-32 varade likaså från september till maj och följde ungefär samma resrutt. Städerna Chicago, Minneapolis, Los Angeles, Turlock, Rockford fick mest tid.

Under året 1933 gjorde Mangs fyra resor över Atlanten. Märkligt, att det var samma år som väckelsen brann så starkt i Oslo. Men kanske just färden över Atlanten erbjöd den vila som Frank Mangs behövde för att orka. Om han kunnat ta sig över Atlanten lika fort som idag, hade han nog inte klarat det fullspäckade programmet.

Sju år senare 1940, då Finland hamnat i krig, reste Frank Mangs igen till USA för att predika och samla ihop pengar för sitt fädernesland. Nu hade han också lärt sig engelska för att kunna nå de engelsktalande ungdomarna. Vistelsen varade ett helt år.

Mangs deltog även i en stor konsertresa Svenska Missionsförbundetin predikanter i USA i 1954.

Det största tillfälle där Frank Mangs talade var på Soldier Field i Chicago, då han tillsammans med några andra predikanter talade för 35 000 människor. Frank Mangs var amerikasvenskarnas främsta själavårdare under 1920- och 30-talen.

Finlands krigsår

I november 1939 hamnade Finland i krig med Ryssland. Mangs reste hem till Finland. Han upplevde hela landet som en bön där han stod mitt ibland sitt folk i dess svåra stund. Den mänskliga nöden rörde honom djupt. Han reste till fronten, talade med soldater och hemlösa flyktingar, besökte fångläger. Men han kände också med folket på andra sidan fronten: "Jag är själv finländare men trots detta har jag alltid älskat Ryssland. Mitt hjärta lider vid tanken på dessa stackars ryska soldater som ingenting har att tro på och kämpa för."

Frank Mangs dröm att få gå till Ryssland som missionär omintetgjordes med krigsutbrottet. Men han gjorde vad han förmådde för Finland. Han startade en böne- och insamlingskampanj i Sverige som hette: "Finlands sak är vår". Och 1940 reste Frank Mangs till USA dels för att tigga ihop pengar för Finland, dels för att predika.

I september 1943 inbjöds Mangs till Helsingfors som talare till ett s.k. Keswickmöte som ordnades av såväl kyrkliga som frikyrkliga samfund. Med detta började en åtta månader lång verksamhet i Finland. Man började med att utbilda ett par hundra själavårdare, sedan började den egentliga mötesverksamheten i den stora Johanneskyrkan. Mötena fortsatte i andra stora lokaler: i Mässhallen, på universitetet, i bombskydd. Kampanjen hette "Helsingfors åt Kristus".

Människorna strömmade till väckelsemötena trots dåligt väder, mörker, flyglarm. Överallt fylldes möteslokalerna, helt vanliga vardagskvällar. Snart spred sig arbetet till landsbygdsstäderna. Ungdomarna ville ha mer. I Tammerfors hölls ett möte för 800 studenter, i St.Mickel för 600. Biskop Elis Gulin fungerade som tolk vid tillfällena.

I april 1944 fick Mangs också hålla ett tal för Finlands riksdag. Detta var en viktig händelse i evangelistens arbete. Frank Mangs intensiva och krävande arbete i Finland fick ett stopp då han insjuknade i polio och lunginflammation. Väckelsen i Finland fortsatte med inhemska talare.

De mörka åren

Frank Mangs hälsa försämrades, han kunde inte predika så ofta mer. Redan 1937 hade han känt sig mycket utsliten och misslyckad som predikant. Situationen var förståelig; han arbetade samtidigt i fyra olika länder: Sverige, Norge, USA och Finland och kände sig säkert ganska splittrad. Och familjen, fru Karin och de tre barnen, Runar, Margareta och Christer, hade han försummat.

Våren 1947 hade en norsk redare bjudit paret Mangs på rekreationsresa till Syd-Amerika men efter några möten i New York fick hans vänner skicka hem honom med flyg p.g.a. blödande magsår.

En lång sjukvistelse på Lovisenbergs sjukhus i Oslo följde. Några år senare flyttade Frank och Karin isär. De hade växt i från varandra. Mangs var ensam. "Utåt var jag alltjämt en efterfrågad evangelist. Men inom mig var jag ensam. Ohyggligt ensam." Mangs egen kommentar var att han var så annorlunda i sin miljö att han inte angick någon. Att ingen kommenterade hans skilsmässa eller att han var så lite med sin familj såg han också som tecken på att han inte angick någon.

Sången om livet

Under en sjukhusvistelse i Lovisenberg började Frank Mangs på uppmaning av en vän skriva en bok om livet med stort L. Boken fick namnet Sången om Livet. "Jag var tvungen att bli sjuk för att jag skulle få tid att leva. Det är en sak att se livet och försöka beskriva det för andra, en annan sak är att själv få tid att leva. Jag måste bli sjuk och ensam och få den där lappen på dörren för att jag åtminstone för en tid skulle få möjlighet att drunkna i livet."

Själavårdaren

Efter att Mangs minskat på sina offentliga uppträdanden på grund av sjukdom började han i stället själavårda människor i nöd. Samtalet mellan två blev en allt viktigare uppgift i hans kall.

I Sverige började Mangs skriva artiklar i olika tidningar bl.a Svenska Journalen där han i 23 års tid svarade på läsarnas frågor under rubriken "I förtroende".

Frank Mangs har sagt att skrivandet inte var lätt för honom och att han alltid fått tvinga sig att skriva. "Trots detta anser jag att skrivandet f.n. är min största uppgift"... "Under de år jag fått besvara frågor i olika sammanhang har jag mer än någonsin fått blicka in i den värld av nöd och ångest som många människor lever i." Mangs skrev liksom han talade: personligt, begripligt och med intellektuell och andlig skärpa.

Under de sista åren av sitt liv fick Mangs uppleva en ny offentlighet. Producent Bengt Roslund gjorde en TV-serie där Frank Mangs predikade och besvarade tittarnas frågor. Mangs skrev också en tredelad självbiografi "Högst personligt" där han summerade upp sitt liv. Mangs kom att betyda mycket för många i uppgiften som lyssnare och vägledare på ett både mänskligt och andligt plan.

De sista åren i sitt liv bodde Mangs i Karlstad och han avled på ett sjukhem där den 31 juli 1994. Frank Mangs begravdes vid Töcksfors kyrka.

(Töcksfors, nära gränsen till Norge, var en viktig plats för Mangs på äldre dar. I ett hus vid sjön Foxen bodde han på somrarna och i strandbastuns [bilden] övre våning skrev han flera av sina böcker.)

Författaren Frank Mangs

  • Han skrev om LIVET. Böckerna skrivna för människor i nöd, svårigheter och kamp.
  • Han skrev begripligt. Folkets språk, inga fina svåra ord. Meningarna är i regel korta. Men ändå lyckas han fånga studenter lika bra som oskolade bönder.
  • Många avsnitt i böckerna är av predikokaraktär, ja rentav nedtecknade predikningar (t.ex. Polislyktan och himlaljuset). Några av böckerna är mer av systematisk ämnesbehandling. En sak är gemensam: Han talar evangelistens språk: intensitet, personlig adress, lagens hot och nådens löfte. Citerar ytterst sällan andra författare.
  • Bertil Paulsson: Om han nådde djupet i själarna med sin muntliga förkunnelse ända ner till slumrande samveten och förträngda skuldkänslor, då nådde han långt ut i bygden med sina skrifter. Men vi har en inflation i fromma ord, lätta ord, urholkade ord, efterklangord i många fall. Av sådant behäftades inte Mangs.
  • Anekdoter eller roliga historier (vitsar) drog han sig för. Exemplen han tog fram kom ofta från möten med människor, naturligtvis med bevarande av den personliga integriteten.
  • Ibland var han mycket färgstark, ibland väldigt mjuk, ibland lyrisk.
  • Han sade: Jag skriver ofta med musik i själen. Det måste vara rytm i det skrivna för att folk skall lockas att läsa det. Så söker jag att undvika att den ena satsen slutar med samma ljud som nästa sats börjar med.
  • Han skrev ca 40 böcker mellan åren 1922 – 1986. Se särskild förteckning. Somliga har sålts i 100 000-tal. Han skrev som mest 3 böcker per år. De har översatts till minst 15 språk: finska, norska, danska, engelska, tyska, franska, estniska, tjeckiska, ryska, isländska, grönländska, kinyarwanda (bantuspråk) kinesiska och ännu något asiatiskt språk som Linnea Wöllner ej vet vilket det är. Flera av böckerna har getts ut i nya upplagor. Han skrev regelbundet många tidningsartiklar i bl.a. Svenska Journalen (läsarnas frågespalt) och Hemmets Vän.

Frank Mangs böcker indelade enligt typ:

Predikoböcker

  • (2) Vad är sanning
  • (3) Andens budskap
  • (4) Ett Guds ingripande
  • (8) Mästarens väg
  • (10) Att de må vare ett
  • (11) Är du en kristen?
  • (13) Synd och sanning
  • (14) Andlig väckelse
  • (15) Lägg ut på djupet
  • (16) Personlig frälsning
  • (18) Var vid gott mod
  • (19) Varje kristen en själavinnare
  • (20) På nya vingar
  • (22) Med brinnande lampor
  • (24) Vad tänker Gud om din kristendom?
  • (25) Jag tror på de heligas samfund
  • (27) Han begynte om igen
  • (28) Polislyktan och himlaljuset
  • (31) Sången om livet
  • (42) Bilder och budskap

Teologiska verk

  • (5) Guds folk och människosonens dagar
  • (14) Andlig väckelse
  • (25) Fungerande gemenskap
  • (35) Frälsning och dop
  • (44) Helbrägdagörelse och andeliv

Handböcker för det kristna livet

  • (1) De första stegen på livets väg
  • (3) Andens budskap
  • (6) Guds väg
  • (10) Att de må vara ett
  • (12) Frälsningens väg
  • (18) Var vid gott mod
  • (19) Varje kristen en själavinnare
  • (23) Varför är jag en kristen?
  • (24) Vad tänker Gud om din kristendom?
  • (27) Han begynte om igen
  • (32) Gud har begynt
  • (36) Det finns hopp
  • (41) avd 2 Fungerande liv

Människomöten / memoarer Reseskildringar

  • (21) Över land och hav
  • (17) Till Orienten
  • (26) Människor i kamp
  • (21) Över land och hav
  • (30) De var människor
  • (37) Minnen och människor
  • (38) Högst personligt I
  • (39) Högst personligt II
  • (40) Högst personligt III
  • (41) avd 1 Fungerande liv, 16 bilder ...
  • (43) Människor jag mött

Frågor och svar

  • (29) Det finns en väg
  • (33) Öppet svar
  • (34) Fritt ur hjärtat
  • (41) avd 3 Frågor från TV-serien Högst personligt

BÖCKER OCH SMÅSKRIFTER AV FRANK MANGS

  • (1) De första stegen på livets väg (Lindblads) 1922 Utgiven 1921 på WSOY
    47 sidor. En skrift för nyfrälsta. Den delades ut på väckelsekampanjerna. Innehållet är tidlöst: Frälsningsvisshet, Att bli bevarad, Låt eder uppfyllas av Anden mm.
  • (2) Vad är sanning (Sanningsvittnet) 1924
    80 sidor. Innehåll bl.a. Pilatus och den stora frågan, Sanningen skall frigöra
  • (3) Andens budskap (Sanningsvittnet) 1925 Nyutgåva Taborförlaget 1966
    102 sidor. Skrivet till dem som förlorat den första kärleken. För både gamla kristna, ungdomar och nyfrälsta.
  • (4) Ett Guds ingripande (Sanningsvittnet) 1925
    94 sidor. Några uppsatser om vår tids religiösa behov. Innehåll bl.a. Mindre strid om Anden – Mera bön om Anden, Bedjande kristna, Ett andligt genombrott, Kristi efterföljare, Att de må vara ett, Frigjorda själar.
  • (5) Guds folk och människosonens dagar (Sanningsvittnet) 1925
    48 sidor. Om Jesu återkomst. Innehåll bl.a. Tillståndet i kristenheten före hans ankomst, Vilka får vara med när han kommer.
  • (6) Guds väg (I Ekenäs) 1926
    Häfte 48 sidor. Innehåll bl.a. Någonting nytt skall komma.
  • (7) Vid Jesu kors (Evang Miss Cov Chicago) 1927
    Skriven under någon amerikavistelse, inte utgiven i Europa
  • (8) Mästarens väg (Sanningsvittnet) 1929 Nytryck i Sverige 1976.
    102 sidor. En samling predikningar. Innehåll bl.a. Följ mig, Det nya livet, Frestad, Förföljd, Från bönens värld, Getsemane och Golgata, Upptagen till Himmelen.
  • (9) Andefläktar (Missionsvännen Chicago) 1933
    Utgiven i USA.
  • (10) Att de må vare ett (Det Norske M:förbund Oslo) 1934
    24 sidor. Innehåll: om partisinne, Den kristna enheten. Skriven i Norge och översatt till norska.
  • (11) Är du en kristen? (Halls) 1934
    128 sidor. Innehåll 4 predikningar i Oslo.
  • (12) Frälsningens väg (Harriers) 1935
    Ett litet häfte á 48 sidor. Utdelat åt bl.a. soldater.Tryckt i mer än 100 000 ex.
  • (13) Synd och sanning (Harriers) 1935
    143 sidor. Ett allvarligt budskap till både kristna och värdsliga. Innehåll bl.a. Synd, ärlighet mot sig själv, ärlig mot Gud, Ett rent hjärta, Ett förkrossat hjärta, En helad vilja, Hur bli en själavinnare, Guds räddning.
  • (14) Andlig väckelse (Harriers) 1937. Nyutgåva på Frank Mangs Center 2004.
    109 sidor. En stark "handbok" om väckelse. Innehåll bl.a. Det skall börja med väckelse, Den är Guds metod, Väckelsens ande, Det andliga genombrottet, Känslolivet, Samvetet, Andevärlden, Hinder för väckelse, Varför så ringa resultat, Om inte väckelsen kommer.
  • (15) Lägg ut på djupet (Harriers) 1937
    102 sidor. En bok för människor som misslyckats och är på sidan om Mästarens plan. Speciellt för trötta predikanter. Börjar med bilden om fiskarna som ej fick någon fisk. Innehåll bl.a. Den stora missräkningen, Mästarens plan, Varför har vi misslyckats, Vägen ut på djupet osv.
  • (16) Personlig frälsning (Sanningsvittnet) 1937
    35 sidor. Innehåller 4 st andakter (10 min) som behandlar ämnet.
  • (17) Till Orienten (Harriers) 1938
    204 sidor. En reseskildring. Med bil till Balkan, Palestina och Nordafrika. 2 ½ mån på resa. Frun Karin med. Resrutt: Sverige - Berlin – Prag – Wien – Budapest – Zagreb – Tirana – Saloniki – Aten – båt till Haifa – Jerusalem – Kairo – Alexandria – Cyrene – Tripolis - båt till Italien – Rom – Berlin – Köpenhamn – Sverige. Mycket spännande.
  • (18) Var vid gott mod (Harriers) 1939
    71 sidor. Till de lidande, människor i svår nöd, och deras vänner. Innehåll bl.a. Lidandets gåta, Källan i tåredalen, Läkedom, Välsignelse.
  • (19) Varje kristen en själavinnare (Sv Missionsf) 1939 Nyutgåva HF:s förl. 1988
    108 sidor. Ett väckelsekristendomens riktmärke. En praktisk handbok om själavinnande..
  • (20) På nya vingar (Harriers) 1941
    102 sidor. Ny kraft för trötta människor. De blir som örnen på nya vingar.
  • (21) Över land och hav (Harriers) 1941
    254 sidor. En reseskildring. Innehåll bl.a. Från Sverige till Finland under kriget. Till Amerika i krigstid. Bland amerikascandinaver och samlar in penningunderstöd för de krigsdrabbade i Finland. Predikar för 35 000 i Chicago. Började predika på engelska. Till Kuba. Till Florida.
  • (22) Med brinnande lampor (Harriers) 1942
    141 sidor. Liknelsen om de tio jungfrurna. Ett väckelsebudskap.
  • (23) Varför är jag en kristen? 1942
    Ett häfte 24 sidor. För evangelisation.
  • (24) Din uppgift (Harriers) 1943 Utgiven på Taborförlaget med titeln "Vad tänker Gud om din Kristendom".
    62 sidor. Utgår från Judas brev. Innehåll bl.a. Vad tänker Gud om din kristendom, Som skyar utan vatten, Vilka spår lämnar du, Som moln fyllda av välsignelse. Guds enda väg till världen går genom de heligas liv.
  • (25) Jag tror på de heligas samfund (Sv Missionsf) 1943 Nytryck med titeln, "Fungerande gemenskap" 1982.
    125 sidor. Innehåll bl.a. Gemenskap över alla partigränser och åsiktsklyftor, Gemenskap med Honom, Vilka är de heliga?, Organism eller organisation, Etiketten eller innehållet, Andligt släktskap, Predikantens kontakt med sina åhörare, Bikten (delgivningen), Religiöst kvacksalveri, Andliga invalider, Att kunna samtala, Stumma kristna, Baktalande kristna, Gemensam bön, Gemenskapen vid Herrens bord.
  • (26) Människor i kamp (Harriers) 1944
    256 sidor. Om hur olika människor funnit Gud. Innehåll bl.a. Folk i Finland i krigstid, Finska studenter, Överrasknings-väckelse i Sordavala, I Telemarken i Norge, Kampanj i Chicago, Predikantmöte nordvästra USA, Privat väckelsemöte bland bankmän, Ett förvandlat hembiträde, En självmordskandidat.
  • (27) Han begynte om igen (Filadelfia) 1946. Nyutgåva på Frank Mangs Center 2003.
    140 sidor. En bok för alla som någon gång har misslyckats. Bilden och beskrivningen tagen från krukmakarens verkstad.
  • (28) Polislyktan och himlaljuset (Sv. Missionsförbundet / Taborförlaget) 1947
    124 sidor. Många fina predikningar. En bok om synd och syndare. Vi fungerar ofta som en polislykta. Innehåll bl.a. Egna små förseelser – andras brott – bristande självkännedom, Religiösa mumier och fariseer, Falsk trygghet, Den rike och självgode, Genomstrålad och avslöjad, När ljusets konung kommer, Guds sprängkraft, Helgon.
  • (29) Det finns en väg (Gummerssons) 195
    195 sidor. Frågor och svar från Svenska Journalen. Innehåll bl.a. Sökare och tvivlare, Synd, Bikt, Förlåtelse, Sjukdom och gudstro, Man o kvinna, fruktan o framtiden, Vardagsuppgifter och Guds kallelse.
  • (30) De var människor (Lindblads/Harriers) 1952
    116 sidor. Brottstycken ur människors liv. Innehåll bl.a. Tjuven som blev frälst, Ateisten som slutade bråka, Sjömannen som söp, Ateistgruppen vid lärarseminariet, Den hårde blev ödmjuk, han som levde i ljuset, Ett helgon.
  • (31) Sången om livet (Harriers / Taborförlaget) 1953 Nyutgåva 1980-talet
    191 sidor. Boken föddes under en sjukhusvistelse. En bok om livet. Skriven i romanform. Innehåll: Den ensamma kvinnan och Jesus vid Sykars brunn. Det levande vattnet mm.
  • (32) Gud har begynt (Sv Missionsf) 1956
    38 sidor. En vägledning för dem som nyss har börjat vandringen med Jesus. Innehåll bl.a. Att arbeta på sin frälsning, Kampen att lämna synden, Den kristna församlingen, Bönelivet.
  • (33) Öppet svar (Harriers) 1959
    207 sidor. Frågor och svar av och till Sv. Journalens läsare. Innehåll: sakområden synd, frälsning, tvivel, självrannsakan, min nästa, bön.
  • (34) Fritt ur hjärtat (Svenska Journalen) ca 1960 (?)
    En samling artiklar ur tidningen Svenska Journalen 1937 – ca 1960 (?)
  • (35) Frälsning och dop (Gummessons) 1961
    125 sidor. Behandlar dopfrågan. Mangs ville ej ta upp den i Sv Journalen. Mångsidig behandling av ämnet.
  • (36) Det finns hopp (Harriers/Samförlaget) 1969. Nytryck av NärKrist 1997.
    23 sidors häfte. En skrift för levnadströtta männikor. Som evang.material.
  • (37) Minnen och människor (Harriers/Filadelfia/Taborförlag) 1972
    115 sidor. 25 stycken personligt utformade teckningar i skarpa beskrivningar om möten med människor ofta i en krisartad situation.
  • (38) Högst personligt I (Harriers) 1977
    248 sidor. Mangs memoarer del 1. Utkom till hans 80-årsdag. Innehåll bl.a. Om hemmet, barndomen, ungdomen. Evangelistkursen 1916, Militären, Kallelsen 1917, Väckelsemöten i Yttermark, Övermark, Vasa, Kvevlax, Åbo, Helsingfors, Gävle, De pingstbetonade, Andedopet, Väckelsekampanj i Göteborg, Problem med ouppfostrade ungdomar i Anden, Stormiga möten, Torpkonferenserna, Över mörka djup (personlig kris) mm.
  • (39) Högst personligt II (Harriers) 1978
    250 sidor. Mangs memoarer del 2. Innehåll bl.a. Något om uppfostran, Kär i Karin – skilsmässan, Väckelse-kampanj i Uppsala, En vinter i Stockholm, I Chicago och andra platser i Amerika, I Oslo (tält för 4000 pers. 7000 kom), I Trondheim (Folk höll på att trampa ner varandra, måste börja predika dåligt för att mindre folk skulle komma, → Folk började be mera.) Kriget i Finland, Varför jag ej blev pingstvän, Den andliga atmosfären.
  • (40) Högst personligt III (Harriers) 1980
    260 sidor. Mangs memoarer del 3. Enligt Mangs var det förlaget som övertalade honom att skriva del 3. Allmän kommentar om hans memoarer och böcker över huvudtaget: Han var dålig att teckna med penna eller pensel, men fenomenal att teckna med ord. Han var en språkkonstnär. Innehåll bl.a. När väckelsen var som intensivast; 12 predikningar per vecka,då överträdde jag naturlagen på min egen kropp, Kaktusen som blev en predikan, Systrarna Mili och Mari, Predikant i tvivel, Predikan i Sveriges TV 1980, På Torpkonferensen, Besök i Närpes 1980, Möte med Jesus på en parkbänk i Haga.
  • (41) Fungerande liv (Harriers) 1981
    229 sidor. Är egentligen en fortsättning på Mangs memoarer. Avdelning 1: 16 bilder av mycket vardagsnära händelser med männinskor. Avdelning 2: Fungerande liv. Börjar med: Vad är kristendom? Avdelning 3: Frågor från TV-serien Högst personligt. 14 st frågor och svar.
  • (42) Bilder och budskap (Harriers) 1982
    Innehåll: 45 st betraktelser (bilder) ur Bibeln, t.ex. Den heliga elden, Lösa tungor och lösta tungor, Stugmöte i Kapernaum, Dåliga ursäkter, Dömd och frikänd mm. Fungerande gemenskap (Evangelipress) 1982
    137 sidor. Samma innehåll som "Jag tror på de heligas samfund". utkommen 1943. Jämför bok nr 25.
  • (43) Människor jag mött (Evangelipress) 1983
    171 sidor. Ett urval ur Mangs tidigare produktioner. Förlagets kommentar: Då innehållet är tidlöst spelar det ingen roll. Innehåll: 22 st laddade berättelser om mer eller mindre ovanliga möten med människor.
  • (44) Helbrägdagörelse och Andeliv (Evangeliepress) 1986
    80 sidor. Innehåll bl.a. Sjukdomar, Då Gud griper in, Tro – övertro, Alla blir ej botade, Herren din läkare, Vinträdet och grenarna.
  • Är tron en privatsak? (Harriers) 1988
    64 sidor. Boken är ett utdrag ur boken "Fungerande liv". Se bok nr 41. Den kom till som svar till folk som ville veta mer efter tv-utfrågningarna.

Flera böcker har kommit ut som talböcker för synskadade

Han begynte om igen

Minnen och människor

Högst personligt del I – III

Fungerande liv

Bilder och budskap

Utgivna sångsamlingar

Konferenssånger 1926

Frihetsklockan 1927

Skynda till Jesus 1929

Evangeliska sånger "Mangsboken" 1926 (?) (Tryckt i 280 000 ex)

Dessutom medverkat i flera andra författares böcker

I närbild av Bertil Paulsson (Harriers) 1984

Arvet som glöder av Harry Månsus (InterSkrift) 1988

Karin Mangs (hans hustru) har skrivit en bok: Barn i vardagslag (Harriers) 1944
Om familj och barnuppfostran. Mycket bra och tidlös.

Källan i vårt innersta

Ganska många gånger brukar Bibeln bilden av vanligt vatten då den talar om andliga välsignelser och verkligheter. Så gjorde profeterna och så gjorde Jesus.

Guds källa har vatten till fyllest (Ps 65:10)

En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad, åt den högstes heliga boning (Ps 46:5)

Av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka (Ps 36:9)

Då Jesus talade med den ensamma kvinnan i Samarien sade han: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten” (Joh 4:10). Och då han stod inför den stora människomassan på Tempelplatsen i Jerusalem ropade han och sade. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick” (Joh 7:37).

Levande vatten! Vad är det? Då Johannes besvarar den frågan säger han: ”Detta sade han om Anden” (Joh 7:39).Och då Jesus besvarade frågan sade han: ”Om någon älskar mig, så bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom."

Fall i stoftet, du människokryp! Tacka och tillbed! Hela den gudomliga trefalden vill ju ta sin boning i den helgedom du bär inom dig. Och det spelar ingen roll om helgedomen är vanhelgad, smutsig, oren och full av bråte. När härligheten från Gud kommer in, sopas eländet ut.

Detta vatten får du av idel nåd – och bara av nåd – ta emot och dricka in. Din Gud vill ge. Och du vet hur det går till att dricka. Man öppnar munnen, suger in och sväljer. Resten sker automatiskt. Det man dricker passerar inte bara matsmältningskanalen. Det går in i hjärta och hjärna. Det går in i lungor och lever. Ja, det går faktiskt in i varenda cell och droppe blod som finns i vår kropp. Så djupt måste det gå om det skall släcka vår törst.

Och precis på samma sätt är det med Andens levande vatten. Det måste gå in i tanken och känslan och viljan. Men det får inte ens stanna där. Ända ner till i vårt väsens innersta undermedvetna värld måste det få frihet att gå. Där bor vår ande.

Detta är något absolut nödvändigt. Det är nödvändigt för att vår ande skall kunna uppleva nya födelsens under. Och vår ande är det enda i vårt väsen som kan bli fött på nytt. Ty ”det som är fött av kött är kött”. Och det blir aldrig någonting annat än kött. Undret i vårt undermedvetna är nödvändigt för att Guds ande tillsammans med vår ande skall kunna vittna om att vi är Guds barn. Det är nödvändigt, för att vår religion skall bli en andlig funktion och inte bara en själslig process. Det själiska måste vara med. Men det är inte slutmålet för det levande vattnet. ”Det andliga kommer alltså inte först utan det fysiska” (1 Kor 15:46), säger Paulus. Sedan kommer det andliga. Och det är frånvaron av denna erfarenhet hos en mängd av bekännande kristna som gör att deras religion är en fysisk presentation och inte funktionen av ett nytt liv. I vårt väsens undermedvetna värld stannar det levande vattnet och förvandlas till en källa. Inte till en reservoar, inte till en damm och minst av allt till en göl. Utan till en källa, ”ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:14).

– Men det måste väl fyllas på, om dess vatten skall kunna flyta ut, sa en av mina kolleger då jag försökte berätta för honom om denna hemlighet. Fyllas på? Vem skall fylla på? Och med vad skulle det fyllas på när Bibeln säger: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er” (1 Kor 3:16). ”Kristus finns hos er, hoppet om härligheten” (Kol 1:27). ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden” (Rom 5:5).

Gud – Kristus – den helige Ande i oss som verkliga och verksamma realiteter! Igen: Fall i stoftet du människokryp! Tacka och tillbe och ge full frihet åt den verklighet och rikedom du bär inom dig.

Ge frihet! Hur gör man då? Man lägger ner allt sitt motstånd mot Guds vilja. In under hans vilja matar man in allt sådant som är i opposition mot hans vilja och väsen. Man slappnar av, tackar och ger sig hän. Och det står ju att vi skall ”gå in i hans portar med tacksägelse” (Ps 100:4). Inte med kamp och allra minst med kramp. Från källan i vårt innersta skall den heliga strömmen sedan flyta ut och flyta in i vår medvetna sinnevärld. Det är detta som är syftet med det hela.

Den flyter in i vår tankevärld och skapar en helig kontroll. Den skapar rena tankar. Goda och heliga tankar. På samma gång som den ger full frihet åt alla praktiska och nyttiga och lovliga tankar. Den går in i vår ofta vacklande vilja och verkar så att vi envist och ”tjursegt” håller den rätta kursen. Både söndag och vardag. I vårt sinne och våra ord och i vår vandel. Den går in och tar hand om vår förmåga att känna och förnimma. Så att vi är iskalla där vi bör vara iskalla och tänder en helig flamma där vi bör vara upptända. Den gör oss verkligt levande. Och den är mäktig nog att göra detta även när vi av en eller annan orsak är avstängda från all möjlighet till ”påfyllning” utifrån.

Jag talar inte med ringaktning om yttre ”nådemedel:" Herrens ord och Herrens bord och gemenskap med de heliga. Men källan i vårt innersta finns kvar även då dessa ting inte finns. Det enda som fodras är att vi ger källans vatten frihet att genomströmma vår inre värld. Ja, inte bara vår inre värld.

Den måste få frihet att flyta ut över våra läppar i form av goda ord. Den måste få frihet att flyta ut genom våra helgade öron och genom våra varma och generösa händer. Händer som bildligt talat torkar tåren från den gråtandes kind och lindrar nöden hos nödens barn.

Det troliga är att tillflödet utifrån var ganska svagt under Paulus tvååriga fångenskap i Caesarea. Där dukades inga nattvardsbord och där hölls inga uppbyggelsekonferenser. Och ändå var strömmen från hans innersta så stark efter de två åren att stathållare Festus utropade: ”Du yrar, Paulus. "Din stora lärdom gör dig galen” (Apg 26:24). Och kung Agrippa sa: ”Det går fort för dig att få mig till en kristen” (Apg 26:28).

De mötte mer än ord och fraser. De mötte någonting som grep dem och högg tag i dem. Detta tack vare att Paulus var en man full av den helige Ande. Strömmen av det levande vattnet flöt ut till andra människor. Ja, just det. Flöt ut! Det pumpades inte fram. Det droppande inte. Utan blev ”ett flöde av evigt liv” (Joh 4:14). Fast de som lyssnade inte ville dricka in livet. Och här tror jag att vi skulle sticka in ett ord av Paulus. Det finns i det femte kapitlet av Efesierbrevet: ”Låt eder uppfyllas av ande," stod det i den äldre bibelöversättningen. Och vad ville Paulus säga med den uppmaningen?

Han kan inte ha menat dopet i den helige Ande. Ty den erfarenheten hade en del av församlingens medlemmar gjort ungefär tio år sedan, vid Paulus första besök i Efesos. Han kan knappast ha menat en förnyelsekris av mer eller mindre tillfällig karaktär. Någonting som i de flesta fall – sorgligt nog – ”går över” efter en kortare eller längre tid. Ty om han menat det skulle han ha sagt någonting i stil med det här: ”Lägg fram dig som ett böneämne vid nästa sammankomst. Kalla på några varmhjärtade vänner, som under handpåläggning ber för dig. Tag gärna några dagar av bön och fasta för att bli uppfylld av den helige Ande!”

Nej, ingenting av allt detta. Utan rakt på sak: ”Låt er uppfyllas av ande!” Vilket ju egentligen betyder: Ge Gud frihet att fylla er med den helige Ande. Avbryt gärna läsningen av detta brev och ge Gud denna frihet. Eller gör det då ni är färdiga med läsningen av brevet!

Detta måste betyda att den som äger anden när som helst kan ge Gud denna frihet. Då man vaknar på morgonen. Stund efter stund under dagens lopp. Då man lägger sig till ro på kvällen och under nattens sömnlösa timmar. Och eftersom varken Guds ande eller vår ande behöver sova, så kan denna heliga process pågå tjugofyra timmar varje dygn. Det här betyder inte att du alltid förnimmer den heliga verkligheten. Men processen pågår även då du ingenting förnimmer. Ja, den pågår i ditt väsens innersta även när din själ gastkramas av ångest.

Men det står faktiskt att vi – som en följd av den stundliga andeuppfyllelsen – ”skall sjunga och spela till Herren av hela våra hjärtan” (Ef 5:19). Och i den sången kan även den som är i total avsaknad av sångröst och gehör instämma. Länge kunde jag hålla på och berätta om vad som sker och hur det kan bli när Livets Ande får frihet att ge en vanlig människa del av sitt överflöd. Men här måste jag motvilligt stanna.

Låt mig ändå till sist ställa några frågor. Tror du att vad jag skrivit ned här endast är ett fabulerande av min 92-åriga hjärna eller tror du att det finns en värld och en verklighet bakom det skrivna? Har du, som är en bekännande kristen, någon erfarenhet av andens liv eller består din religion bara av någonting som du själv håller på med där du gör ”så gott du kan?" Är det en produkt av mänsklig aktivitet eller är den ett resultat av ett gudomligt ingripande?

Om du tror att jag talar sanning, fast du själv inte har upplevt någonting av det jag talat om, är det då inte någonting som är värt att söka? Inte bara därför att du en gång skall vinna evig salighet utan för att du redan under din tid på jorden skall få någonting, som ger ditt liv ett verkligt innehåll.

Kraft att föda

I Jesajas bok möter vi orden ”Fostren har kommit fram till födseln, men kraft att föda finns inte” (Jes 37:3). Du ser bilden av den havande kvinnan. Hon är inne i fyrtionde veckan av sitt havandeskap. Tung och otymplig. Tiden är inne då någonting borde ske. En mor och far väntar på sitt barn. Och barnet väntar på att få komma ut i frihet och börja leva sitt eget liv.

Födslovärkarna har börjat och det gör ont – gruvligt ont – i den kropp som skall föda. Det gör så ont att kvinnan skriker högt. Medan hennes make är blek av ångest och barnmorskan inte vet sig något levande råd. Ty fostret har väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finns inte. Krystvärkarna förvandlas till krampryckningar. Fosterljuden blir allt svagare och till sist upphör de fullständigt. Fostret har dött. Och hon som var på väg att bli mor, blir en levande likkista för sitt livlösa barn. Sedan dör även hon. Allt av en enda orsak: Kraft att föda fanns inte. De två sänks i mullen i samma kista.

Jag skall inte försöka gå in på eller beskriva den situation som denhär bilden hade bakom sig på Hiskias och Jesajas tid. Men då jag för en stund sedan vaknade till en ny dag och det här bibelordet och den här bilden kom till mig, föddes automatiskt denna fråga: Är det bara ett vist tillstånd en gång i Guds gamla Israel denna bild beskriver? Har den kanske någonting att säga till oss idag? Till nordanlandets innebyggare och kristna.

Vi läser och hör om hur Gud går fram och gör under i andra delar av världen. Och i själva atmosfären ligger en viss aning om att någonting är på gång även här. Motståndet mot Kristus och de kristna är inte vad det var i mina unga år. Man talar öppet om religiösa ting där de förut var tabu. Människor som inte är mogna att avlägga en bekännelse om nyfödd och frälsande Kristustro, talar ändå öppet om att de bär på en dold hunger efter någonting annat och mer än vad livet utan Kristus ger dem. De söker. Och de tänker i tysthet bönetankar. De söker något och de söker någon. Fostren är fullgångna men...

Det egendomliga är att dess nyväckta sökare och frågare inte till någon större procent söker sig till våra kyrkor. Till de samlingslokaler som en gång var sannskyldiga andliga förlossningsanstalter. Där hördes det rop från dem som höll på att föda och skri från dem som föddes. Kraft att föda fanns. Det är underligt att inte fler frågare söker fram till våra religiösa ledare – till män och kvinnor som frimodigt påstår att funnit svaret och svaren. Vägen och sanningen och livet. Meningen med tillvaron och ett hägrande mål för sin färd. Ja, det är underligt. Kan detta bero på att de inte tror på att vi funnit verkligheten fast vi säger att vi gjort det? De tror mer på vad de ser – och inte ser – än på vad de hör.

Kan orsaken till att de sökande går förbi våra kyrkdörrar vara den, att det inte innanför dörrarna finns den levande och varma atmosfären? Och den levande och varma gemenskap, som deras andliga lungor så intensivt åtrår att få inandas? Kan orsaken vara att de finner ord som stiger mycket högre än den verkliga kraften? Den nyskapande kraften. Den frigörande kraften. Den kraft som lyfter och smälter. Kan orsaken vara den att de möter mer sken än verklighet? Mer former och fraser än verkligt innehåll och rikedom? Ja, jag bara frågar och undrar. Och har ingenting emot att mina frågor och mitt undrande verkar så, att även andra börjar undra. På allvar.

Men ett påstående vill jag med absolut bestämdhet göra. Och jag gör det med en mer än 70-årig bakgrund som förkunnare av Kristi evangelium. Atmosfären i våra kyrkor och sammankomster, i vår gemenskap och våra kristna hem har en otrolig betydelse. Den andliga väckelsens viktigaste villkor är den levande och nyskapande atmosfären. Detta oförklarliga något, som inte syns och som inte kan analyseras, varken av mekaniska instrument eller av människohjärnor. Detta ofattbara något, som slår emot kyrkobesökaren då han träder in genom dörren till helgedomen, som lockar honom att lyssna och som i hans innersta skapar en helig törst eter att få dricka in den verklighet, som finns bakom detta något som ”ligger i luften”.

Låt mig berätta! Jag hade en god vän i Finland som var läderfabrikant. Jag bodde hos honom ibland och njöt i fulla drag av både gästfriheten och den varma tonen i hemmet - och av våra gemensamma stunder i hans präktiga finnbastu. Vi var där nästan dagligen. Då vi en dag satt och goade oss på bastulaven, vände han sig till mig och sade:
- Jag vet inte om jag har berättat för dig att både jag och mina bröder är födda just här inne i bastun.
- Nej, det har du inte talat om. Och varför blev det så?
- Jo, förstår du, bastun är den lugnaste platsen på hela gården. Och alla hyser respekt för den. Här finns den renaste atmosfären och här kan vi ha precis den rätta temperaturen. Hit gick min mor i hjälpkvinnans sällskap när hennes stund var kommen. Och här var de två ensamma till dess att det nya livet var framfött.

Som svar på den upplysningen gav jag honom några ord av förstående och ett lysande leende, men genom min själ gick iskalla rysningar. Några av hans ord hade haft hullingar, som bet sig fast i mitt sinne. Den renaste atmosfären! Den rätta temperaturen! Det nyfödda livet! Då jag senare kom in i mitt rum ovanför bastun gav jag i mitt minne frihet att löpa tillbaka genom de många åren som jag verkat som evangelist.

Den renaste atmosfären! Jag mindes stunder då atmosfären varit så ren att ingen människa kunnat tala. Herrens härlighet hade uppfyllt helgedomen så fullständigt att både predikare och bedjare fått lov att tiga. Men jag mindes också andra stunder. Stunder då varken jag eller någon annan sett minsta skymt av härligheten från Gud. Jag mindes stunder och tider då temperaturen i sammankomster och i församlingar varit precis sådan att nyfödda kände en behaglig värme slå emot sig, då de trädde in i det nya livet och den nya gemenskapen. Men jag mindes också tider och platser där kölden och likgiltigheten varit så hårda att både sökare och nyfödda mycket snart frusit ihjäl. Såvida de inte haft förstånd att i tid söka sig till en varmare miljö.

Jag kom ihåg stunder, då den nyskapande kraften varit så verksam att jag inte hunnit med att bedja mer än en enda eller högst två bönesatser, innan den nya födelsen var ett faktum och den nyfödde gav upp sitt första jubelskri. Och jag kom ihåg stunder då människor mitt under predikan eller samtalet blivit både födda av Gud och döpta i helig Ande.

Värme! Atmosfär! Nyskaparkraft! Hur skapas dessa ting? Genom helig hängivelse. Hejdlös hängivelse. Genom öppenhet. Total öppenhet för den tillkommande världens krafter. Genom utstrålning. Helig utstrålning från människor, gripna av Gud. Tända av Gud. Och till överflöd uppfyllda av Livets helige Ande. Och här räcker det inte med att enbart mannen i predikstolen är gripen. Han måste få tala och verka i en atmosfär, som genom bönens Ande och bedjande människor är laddad med liv och kraft. Där den atmosfären finns, där finns också kraft att föda. Där finns det sökare som söker. Det som de längst ner i djupet av sitt väsen ropar efter är den Gud som är både Sanningen och Kärleken, Livet och Allmakten.

Men vi skall inte vänta att en hel församling eller ett helt kyrkosamfund blir det organ som Herren i tidens afton kan bruka för den sista födelseperioden. Väntar vi på det, så väntar vi någonting mer än vår frälsare har tro för. Ty då han talade till församlingen i Laodikeia så fanns där inga tecken på att han väntade sig att hela församlingen skulle öppna för det fungerande livet. Han hade bara tro för att någon enskild medlem skulle göra det. Och därför sa han ”Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och Han med mig” (Upp 3:20)

Jag med honom och han med mig. Vi två har en festmåltid. Ja, ära vare Gud! Det finns möjlighet att fira fest ensam med Jesus. Och att helt privat uppleva den rikedom som ligger i att vara uppfylld av Guds helige Ande. Det här betyder inte att du blir en religiös enstöring. Ty du har ju en levande gemenskap med alla andra som öppnar och ger Gud frihet att handla. Det betyder heller inte att du är kritisk och vrång mot dem som inte öppnar och tar emot. Ty de är ju dina bröder och systrar. Du har ett hjärta för dem, ber för dem och är öppen för varje kontakt med dem. Och så håller du dig hårt till ödmjukheten. Så hårt att du inte ens i din tanke och fantasi gör någon som helst jämförelse mellan din och andras andliga position. Du finns bara till. Fängslad av Jesus.

Jag såg en väg

”Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting. Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens innersta. Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämnt kan se hela bilden framför mig. Jag ser den just nu. Jag såg att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.

Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem in på vägen, hade sagt: ”Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”

”Någon!” ”Jag med honom och han med mig.” Det där betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen. Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process.

Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Men jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd som stannat.

De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått in genom den sanna omvändelsens trånga port. Och kanske det värsta var att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i den där hopen. Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för Livet.

Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara därför att de är ”snälla." Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta. Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelseprocessen. Resultatet har blivit att det i dag finns massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton: ”Så skall det var med himmelriket som när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog ingen olja med sig."

Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog.

Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara. De har stannat och gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De hade stannat, inte när det gäller ålder och tid. Men de hade stannat när det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på minnen. Och andra hade bara stannat. Och somnat. Alla hade de glömt orden från Paulus: ”Men låt oss fortsätta på den väg som har fört oss hit” (Fil 3:16)

Och de hade blivit döva och blinda inför den stora apostelns vittnesbörd om sin andliga syn på sig själv: ”För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt den som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp” (Fil 3:8-12) Han som blivit gripen av Kristus vände ryggen till både framgången och de heliga erfarenheterna i det flydda och jagade framåt för att på ett mäktigare sätt lära känna Kristus i kraften av hans uppståndelse. Och hemligheten till denna heliga passion var inte enbart den att han en gång blivit gripen av Kristus, utan att den levande Kristus behöll greppet om honom. Ty där det greppet slappnat, där tar man det med ro. Man sover och drömmer ljuvliga drömmar. Religiösa drömmar. Där Paulus var behärskad av den andliga fattigdomen är dessa människor behärskde av den laodikeiska och fariseiska förnöjsamheten: ”Jag saknar ingenting” (Upp 3:17)

Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i den grådager som fanns på vägens båda sidor. Grådagen, där synen på både synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och handlingarna. Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en gång hade lämnat.

Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den. Sedan hände det kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in på. Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris.

Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt. Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett bättre sätt än vad han nu kunnat.

Citat om Frank Mangs

Billy Graham: Frank Mangs är en av 1900-talets största gudsmän. Skulle han levat och bott i USA skulle han ha varit en världsevangelist.

Berthil Paulson: Lyssna noga på Frank och du ska få uppleva de djupa skogarnas allvar, de ödsliga fjällens ensamhet, de blommande ängarnas skönhet – och skogstjärnens outgrundlighet. Han talar de mångas språk och tolkar de mångas behov just hos oss i Norden.

Harry Holtti: Att Mangs var en stor predikant vet de flesta, men alla kanske inte vet att han var en stor människa och människokännare och att han lade märke till sådant som kanske inte alla ser. I Kvevlax satt vi båda tillsammans mellan mötena och Frank förberedde kvällens predikan. Han frågade om min åsikt – som om han varit en nybörjare och osäker om vad och hur han skulle predika på kvällen. Detta vittnar väl om en riktig och äkta ödmjukhet? Och om hans storhet som människa.

Linnéa Wöllner: I själ och hjärta och i sin utrustning är Frank Mangs evangelist. Han predikar väckelse – men han vänder sig inte i första hand till dem som står utanför de kristna leden. Han talar till de till namnet kristna – men når på den vägen också andra.

Simon Thors (Norge): Personligen var Mangs en ”flott” karl, trettiofem år. Han var med andra ord en stilig man, som är ett stort plus för en förkunnare. Det var ovanligt att se teaterkikare i våra kyrkor. Men nu kom de fram. I massor. Själv anser jag att pastor Mangs var profeten, naturbegåvad som få – och med en gåva som fick folk att lyssna till budskapet.

Stig Abrahamsson: Man kan givetvis fråga vad som är den djupaste hemligheten till att bondpojken från Närpes i Österbotten blev Skandinaviens mest kände evangelist. Ytterst är det givetvis en fråga om Guds nåd och bestämmelse. Det är en kombination av medfödda gåvor och det som Bibeln kallar Andens smörjelse och utrustning, som har medverkat till att dana Mangs till ett särpräglat och benådat redskap i en stor Mästares hand. Och att han därtill varit ödmjuk nog att se sig själv just bara som ett instrument, som Gud av nåd behagat använda, då det vilat i Hans hand.

John Hedlund: - Det var någon som sade, berättar Frank Mangs vid ett tillfälle, att min framgång berodde på att jag kom från Finland. Och att jag sjöng. Men han sade inget om de helige Ande.
Hemligheten med Mangs ligger naturligtvis i att han är en man fylld av helig Ande och tro.

Bo Hörnberg: - Vad var det som gjorde att han med sitt budskap kunde fånga, ja, nästan trollbinda mer än tre tusen personer som hörde honom? Inte bara hans egen åldersgrupp, utan även barnen och ungdomarna fångade han med sitt budskap. Var det kanske hans finlandssvenska dialekt, var det hans pedagogiska, ibland nästan fulländade predikokonst eller var det hans rakt på sak framställning? Jag tror emellertid att det berodde på att han var smord för bestämda uppgifter för den tid som var hans.

Margareta Malmgren: Frank Mangs har inte haft en lätt väg att gå. Han kunde ha blivit bitter. I stället har han inte bara ”bevarat tron” utan i Guds händer blivit en profet i vår egen tid, en bärare av helig eld, ständigt förnyad genom ständigt förnyad överlåtelse åt Herren.

Harry Månsus: Den djupaste hemligheten i Frank Mangs förkunnelse och livsgärning är – så långt jag kan se – den intensiva upplevelsen av Jesu personliga närvaro och Guds handlande i mänskornas värld idag. Detta är det inre, dynamiska pulsslaget som kännetecknar hans budskap från hans första lilla bok år 1922 och fram till de senaste böckerna.

Dan Salomonsson: Som chaufför och ensam i bilen med nestorn bland väckelsens bärare i Norden ställde jag frågan till Frank Mangs: "Vad skulle du ändra om du fick börja om igen som predikant?" Utan betänketid, med sin karakteristiska finlandssvenska dialekt, mejslade han ut svaret. "Jag skulle satsa på dem som vill. Jag har ägnat mycket tid åt att motivera ovilliga men om jag fick leva om mitt liv skulle jag helt ägna mig åt dem som vill".