De mörka åren

Frank Mangs hälsa försämrades, han kunde inte predika så ofta mer. Redan 1937 hade han känt sig mycket utsliten och misslyckad som predikant. Situationen var förståelig; han arbetade samtidigt i fyra olika länder: Sverige, Norge, USA och Finland och kände sig säkert ganska splittrad. Och familjen, fru Karin och de tre barnen, Runar, Margareta och Christer, hade han försummat.

Våren 1947 hade en norsk redare bjudit paret Mangs på rekreationsresa till Syd-Amerika men efter några möten i New York fick hans vänner skicka hem honom med flyg p.g.a. blödande magsår.

En lång sjukvistelse på Lovisenbergs sjukhus i Oslo följde. Några år senare flyttade Frank och Karin isär. De hade växt i från varandra. Mangs var ensam. "Utåt var jag alltjämt en efterfrågad evangelist. Men inom mig var jag ensam. Ohyggligt ensam." Mangs egen kommentar var att han var så annorlunda i sin miljö att han inte angick någon. Att ingen kommenterade hans skilsmässa eller att han var så lite med sin familj såg han också som tecken på att han inte angick någon.

Sången om livet

Under en sjukhusvistelse i Lovisenberg började Frank Mangs på uppmaning av en vän skriva en bok om livet med stort L. Boken fick namnet Sången om Livet. "Jag var tvungen att bli sjuk för att jag skulle få tid att leva. Det är en sak att se livet och försöka beskriva det för andra, en annan sak är att själv få tid att leva. Jag måste bli sjuk och ensam och få den där lappen på dörren för att jag åtminstone för en tid skulle få möjlighet att drunkna i livet."