Frank Mangs – predikant och författare med livssmärta som drivkraft

Det finns mycket att säga om denne 1900-talets stora predikant. Han var aktiv från 1916 till 1992 och berörde tiotusentals, kanske upp till hundratusentals människor i Norden och USA. En av orsakerna till hans stora genomslagskraft var förmodligen att han vågade erkänna sin egen svaghet och sitt beroende av Gud. Han hade en medkänsla för människor i nöd och ägnade sitt liv åt att hjälpa dem till frälsning.

Frank Mangs föddes 19 augusti 1897 i Yttermark. Hans far Josef och mor Maria hade kommit till tro i deras ungdom under 1870-talets väckelse. Under de år som fadern hade varit i Amerika, hade han blivit alltmer berövad kristen livsstil, men modern var en ödmjuk person. Familjens yngsta, Frank, var nästan tre år gammal när familjen flyttade till Ståbacka till Pjelax. Familjen omfattade sex barn, fyra pojkar och två flickor. När mamma Maria var flitig eller hade huvudvärk, tog de äldsta systrarna hand om Frank. När Frank var elva år dog hans bror Alfred som ett resultat av en cykelolycka. Olyckan skakade familjen, men tack vare tron i hemmet och systrarnas berättelser visste Frank att Alfred hade kommit till himlen.

Vad fick Frank att leta efter Gud?

Frank Mangs troshistoria började inte med yttre omständigheter. I sina egna ord visste han snart ensamhet och en viss livsstil. Mor Maria var mycket orolig för sin yngste son och bad ofta för Frank.

Tidigt på våren 1914 stod Frank under stjärnhimlen och plötsligt blev det klart för honom att Gud har för varje människa en egen plan, ett eget spår, på samma sätt som varje himlakropp har sin egen väg. Efter den här vändpunkten, började han ivrigt att läsa Bibeln, liksom Moody och Gipsy Smiths predikningar.

I november 1916 deltog Frank i en bibel- och evangelistkurs i Närpes missionskyrka. Efter kursen reste han till frivilligt arbete i Killinkoski för att gräva skjutvapen. Där upplevde han Guds kallelse. Frank var den enda i 40 ynglings kvarten som erkände att han var kristen. ”Jag hade en nödsituation för mina vänner, och jag trodde att jag var tvungen att göra någonting så att vanliga människor skulle få chansen att bli räddade, inte tillräckligt för att leva ett rättfärdigt liv.”

Frank har sagt att han inte kunde leva utan Gud. Han behövde något som skulle ge inre säkerhet och kunde tillfredsställa livets törst och ge fred åt själen.

Källor

• Frank Mangs: Högst personligt 1977, 1978 och 1980
• Runar Eldebo: Den ensamma tron, en studie i Frank Mangs predikan.1997, Libris
• Bertil Paulson: Frank Mangs i närbild, Harriers. 1984
• Simo Talvitie: Mies Jumalan lähettämä. 1957. Kuva ja Sana
• Tomas Sjödin: Den fallna manteln. En röst i sin tid – en utmaning i vår tid. 1995. Libris

Vägen till evangelist

Frank Mangs deltog som elev i en evangelistkurs i Närpes i november 1916 men han kände att han inte var redo att bli predikant. Efter en tids befästningsarbete i Killinkoski kom han tillbaka till Närpes och anslöt sig till Närpes friförsamling. Sedan reste han några månader som predikant inom Vasa Kretsmission. Då Svenska Predikantskolan i Ekenäs öppnades hösten 1917 var Frank en av de fem eleverna. Men skolan stängdes följande vår på grund av kriget. När den återöppnades hösten 1919 var Frank redan evangelist.

Han hade börjat predika i sina hembygder och en väckelse hade brutit ut i Övermark. Frank har själv sagt att han upplevde tiden som knapp. Jesus kunde komma när som helst och det fanns en andlig hunger som han som evangelist måste ta tillvara. Sådana tider kommer inte på beställning. Livet fick bli Frank Mangs högskola.

Redan under den tiden upplevde Frank starkt Guds närvaro när han predikade: ”Herren bor i mig, jag är inte ensam. Får se vad han gör ikväll”. ”Genom mig ville Gud tala med människor och till människor om den sak som låg allra tyngst på mitt hjärta: syndarens frälsning – de förlorades och fördärvades frigörelse och förvandling till likhet med Kristus”.

Väckelsen

Detta var det personliga genombrottet som evangelist för Frank Mangs. Här utformades det som skulle bli karakteristiskt för Frank Mangs, en folklighet kombinerat med ett radikalt budskap. Takten var intensiv; många gudstjänster, mycket sång inte minst av honom själv, en personlig utmanande predikan, eftermöten som han alltid ledde själv. Väckelsen i Kvevlax var en social och kulturell händelse. Liv förvandlades inte bara i bönehusen utan man bekände sin synd i hemmen, på landsvägen var som helst. Efter Kvevlax var Mangs en eftertraktad talare men också en utbränd sådan. Han var sjuk i åtta månader. Frank flyttade till släktingar i Helsingfors.

Hösten 1921 blev Frank Mangs inbjuden att hålla en mötesserie i Andreaskyrkan tillsammans med den unge evangelisten Ragnar Beitholz. Pingstkyrkan ordnade också väckelsemöten med Frank Mangs bland annat i en av stadens största biografer. Människor som aldrig brukade uppsöka kyrkor kom. Väckelsemötena fortsatte hela vintern.

Till Sverige

”Frank Mangs visade sig vara en nobel person, en utomordentlig begåvning, ödmjuk och kamratlig, utrustad för Guds stora värv i hans rike. Han ägde musik i rösten. Han var inte känslosam men varm i själen. Han hade inga utpräglade metoder. Hans metod var hellre att ingen speciell metod ha. Allt blev ursprungligt och starkt personligt. Varje eftermöte fick tillfällets karaktär. Men Guds folk ville han ha i elden. Han var måttligt sträng men vulkanisk. Han talade ofta om hel överlåtelse. Vikten av uppfyllelse av den helige Ande betonade han starkt och ofta, dock ej ensidigt. Han hade en stark tro och bad mycket. Han vann folk ur alla läger. Han var ingen stortiggare. Men hans varma vädjan öppnade portmonnän överallt.” Den andra staden i Sverige som Mangs besökte var Kristinehamn 1923. Där stannade han i två månader. Under tiden träffade han sin blivande hustru, Karin Liljenberg, pastor August Lilienbergs yngsta dotter. De gifte sig 1926.

Andedopet

Under sommaren 1923 inträffade en genomgripande förändring i Mangs liv. Han blev uppfylld av den Helige Ande på Alex Olovsons möte på Öckerö. Våren hade varit spänningsfylld och Mangs var både fysiskt och psykiskt trött. Han längtade efter den erfarenhet som A.B. Simpson skriver om i sin bok om den helige Ande. Om han inte fick mer kraft från ovan övervägde han återvända till jordbrukarlivet.

Före Öckerö skrev Mangs: ”Ingenting av allt detta kunde förjaga den tunga sidan i min psykiska sammansättning. Ingenting kunde trolla bort reaktionen efter en omänsklig och ensidig prestation av de psykiska krafterna. Ingenting kunde förjaga de mörka, tunga orena tankarna ur min sinnevärld. Ingenting kunde ge mig det jag mest av allt behövde: ett dop i den helige Ande.”

Efter andedopet skriver han: ”Jag tror att varje por på min hud dröp av svett. Jag låg på knä och skalv. Men där var någonting mer. Hela min inre värld, nej, hela min varelse med ande, själ och kropp genomsköljdes, genombävades, genomrusades av en ström, som verkade som ett materiellt flöde men som i verkligheten var någonting oändligt mycket mer. Det var en ström av renhet, en ström av övernaturlig glädje och frid. En ström som förbrände och tände. En ström som gjorde att den gudomliga världens verkligheter blev mer verkliga än vad de någonsin förut varit.”

Sverigeåren

Sedan följde kampanjer i Stockholm, Borås, Jönköping, Stockholm. Väckelse överallt. Samtidigt stod han mitt i spänningsfältet mellan Svenska Missionsförbundet och Pingströrelsen. I Örebro samarbetade olika församlingar med möteskampanjen. Man byggde till och med ett tält för 3000 personer. Likaså i Jönköping. ”Mangs uppmuntrande ord och psykologiska skarpsyn och av Anden stärkta naturbegåvning och stora kärlek inbjöd till kristen samhörighet oberoende av gränser.”

Evangelisten Erik Larsson har sagt, att det som var annorlunda med Mangs var att det var som om Mangs hade Jesus med sig i talarstolen, medan andra predikanter brukade be till en Gud högt uppe i himmelen. Men ur Mangs dagboksanteckningar från Jönköping 1931 får man blicka in i insidan av dessa stora kampanjer.

Det fanns håll som ville placera Mangs i något samfund. Du måste bestämma dig, krävde man. I självbiografin skriver Mangs:

”Jag var främling inför alla tre. Ty de ville att jag skulle dansa efter deras pipa. Och det var någonting som var absolut omöjligt för mig.” … ”Jag erkänner bara en församling och det är gudsfolkets församling!”

Oslo, Norge

När Mangs 1932 fick kallelse att komma och predika i Betlehemskyrkan i Oslo flydde han. Den kyrkan och staden blev hans hemort i 15 år framåt. Det fanns även andra väckelser som var aktuella på den tiden i Norge men Mangsväckelsen blev den största. Man räknar att upp till 10 000 människor kom till tro genom den. ”Det fanns någonting i den norska folksjälen, som gav gensvar på den hos mig nedärvda tonen från Finland. Jag hade full andlig frihet att utan spänning leva ut både min gåva och mitt budskap. Och så mötte jag en andlig hunger och öppenhet, som sög till sig nästan mer än jag hade att ge.”

Från Oslo spred sig väckelsen vidare till Stavanger, Bergen, Ålesund Ulefoss i Telemarken:

”Frank Mangs var annonserad att tala, och folk från alla delar av Telemarken hade kommit för att höra honom. Platsen hade ett invånartal på runt 2000 personer. Omkring 4000 människor var samlade, och det fanns ingen lokal som kunde rymma alla. Man hade räknat med att ha mötena i en stor friluftspark. Men när dagen var inne, strömmade regnet ned från tunga moln.

Nu var goda råd dyra. Vart skulle man vända sig? Man hade sockenkyrkan att tillgå, men den rymde bara 800 personer.

Den enda utvägen var att dela upp åhörarskaran och låta den ena gruppen efter den andra få komma in. Så fylldes och tömdes kyrkan, fylldes och tömdes tills alla hade fått höra. Mangs stod då i predikstolen från klockan elva till klockan tre.”

USA

Mangs gjorde sammanlagt sju predikoresor till USA. Den första, ”bröllopsresan,” som Frank gjorde tillsammans med fru Karin 1926, varade från september till maj och gick från kust till kust. Möten hölls i 35 städer i olika kyrkor och samfund, de mindre orterna fick en till fyra dagar, de större drygt en vecka. I Chicago predikade han totalt sex veckor under tre olika tillfällen i sju olika kyrkor. Under hela vistelsen var Frank Mangs ledig bara en dag och det var i San Francisco.

Många av hans predikningar spelades in och skrevs upp. De sändes över lokalradiostationer och publicerades, i bland dagligen, i tidningar och tidskrifter. Mangs böcker såldes och lästes. Amerikanska förlag gav ut i Europa inte tryckta böckerna ”Vid Jesu kors” 1927 och ”Andefläktar” 1933. En del böcker översattes också till engelska. Följande resa 1931–1932 varade likaså från september till maj och följde ungefär samma resrutt. Städerna Chicago, Minneapolis, Los Angeles, Turlock, Rockford fick mest tid.

Under året 1933 gjorde Mangs fyra resor över Atlanten. Märkligt, att det var samma år som väckelsen brann så starkt i Oslo. Men kanske just färden över Atlanten erbjöd den vila som Frank Mangs behövde för att orka. Om han kunnat ta sig över Atlanten lika fort som idag, hade han nog inte klarat det fullspäckade programmet.

Sju år senare 1940, då Finland hamnat i krig, reste Frank Mangs igen till USA för att predika och samla ihop pengar för sitt fädernesland. Nu hade han också lärt sig engelska för att kunna nå de engelsktalande ungdomarna. Vistelsen varade ett helt år.

Mangs deltog även i en stor konsertresa Svenska Missionsförbundetin predikanter i USA i 1954.

Det största tillfälle där Frank Mangs talade var på Soldier Field i Chicago, då han tillsammans med några andra predikanter talade för 35 000 människor. Frank Mangs var amerikasvenskarnas främsta själavårdare under 1920- och 1930-talen.

Finlands krigsår

I november 1939 hamnade Finland i krig med Ryssland. Mangs reste hem till Finland. Han upplevde hela landet som en bön där han stod mitt ibland sitt folk i dess svåra stund. Den mänskliga nöden rörde honom djupt. Han reste till fronten, talade med soldater och hemlösa flyktingar, besökte fångläger. Men han kände också med folket på andra sidan fronten: ”Jag är själv finländare men trots detta har jag alltid älskat Ryssland. Mitt hjärta lider vid tanken på dessa stackars ryska soldater som ingenting har att tro på och kämpa för.”

Frank Mangs dröm att få gå till Ryssland som missionär omintetgjordes med krigsutbrottet. Men han gjorde vad han förmådde för Finland. Han startade en böne- och insamlingskampanj i Sverige som hette: ”Finlands sak är vår”. Och 1940 reste Frank Mangs till USA dels för att tigga ihop pengar för Finland, dels för att predika.

I september 1943 inbjöds Mangs till Helsingfors som talare till ett s.k. Keswickmöte som ordnades av såväl kyrkliga som frikyrkliga samfund. Med detta började en åtta månader lång verksamhet i Finland. Man började med att utbilda ett par hundra själavårdare, sedan började den egentliga mötesverksamheten i den stora Johanneskyrkan. Mötena fortsatte i andra stora lokaler: i Mässhallen, på universitetet, i bombskydd. Kampanjen hette ”Helsingfors åt Kristus”.

Människorna strömmade till väckelsemötena trots dåligt väder, mörker, flyglarm. Överallt fylldes möteslokalerna, helt vanliga vardagskvällar. Snart spred sig arbetet till landsbygdsstäderna. Ungdomarna ville ha mer. I Tammerfors hölls ett möte för 800 studenter, i S:t Michel för 600. Biskop Elis Gulin fungerade som tolk vid tillfällena.

I april 1944 fick Mangs också hålla ett tal för Finlands riksdag. Detta var en viktig händelse i evangelistens arbete. Frank Mangs intensiva och krävande arbete i Finland fick ett stopp då han insjuknade i polio och lunginflammation. Väckelsen i Finland fortsatte med inhemska talare.

De mörka åren

Frank Mangs hälsa försämrades, han kunde inte predika så ofta mer. Redan 1937 hade han känt sig mycket utsliten och misslyckad som predikant. Situationen var förståelig; han arbetade samtidigt i fyra olika länder: Sverige, Norge, USA och Finland och kände sig säkert ganska splittrad. Och familjen, fru Karin och de tre barnen, Runar, Margareta och Christer, hade han försummat.

Våren 1947 hade en norsk redare bjudit paret Mangs på rekreationsresa till Sydamerika men efter några möten i New York fick hans vänner skicka hem honom med flyg på grund av blödande magsår.

En lång sjukvistelse på Lovisenbergs sjukhus i Oslo följde. Några år senare flyttade Frank och Karin isär. De hade växt i från varandra. Mangs var ensam. ”Utåt var jag alltjämt en efterfrågad evangelist. Men inom mig var jag ensam. Ohyggligt ensam.” Mangs egen kommentar var att han var så annorlunda i sin miljö att han inte angick någon. Att ingen kommenterade hans skilsmässa eller att han var så lite med sin familj såg han också som tecken på att han inte angick någon.

Sången om livet

Under en sjukhusvistelse i Lovisenberg började Frank Mangs på uppmaning av en vän skriva en bok om livet med stort L. Boken fick namnet Sången om Livet. ”Jag var tvungen att bli sjuk för att jag skulle få tid att leva. Det är en sak att se livet och försöka beskriva det för andra, en annan sak är att själv få tid att leva. Jag måste bli sjuk och ensam och få den där lappen på dörren för att jag åtminstone för en tid skulle få möjlighet att drunkna i livet.”

Själavårdaren

Efter att Mangs minskat på sina offentliga uppträdanden på grund av sjukdom började han i stället själavårda människor i nöd. Samtalet mellan två blev en allt viktigare uppgift i hans kall.

I Sverige började Mangs skriva artiklar i olika tidningar, bland annat i Svenska Journalen där han i 23 års tid svarade på läsarnas frågor under rubriken ”I förtroende”.

Frank Mangs har sagt att skrivandet inte var lätt för honom och att han alltid fått tvinga sig att skriva. ”Trots detta anser jag att skrivandet för närvarande är min största uppgift”… ”Under de år jag fått besvara frågor i olika sammanhang har jag mer än någonsin fått blicka in i den värld av nöd och ångest som många människor lever i.” Mangs skrev liksom han talade: personligt, begripligt och med intellektuell och andlig skärpa.

Under de sista åren av sitt liv fick Mangs uppleva en ny offentlighet. Producent Bengt Roslund gjorde en TV-serie där Frank Mangs predikade och besvarade tittarnas frågor. Mangs skrev också en tredelad självbiografi ”Högst personligt” där han summerade upp sitt liv. Mangs kom att betyda mycket för många i uppgiften som lyssnare och vägledare på ett både mänskligt och andligt plan.

De sista åren i sitt liv bodde Mangs i Karlstad och han avled på ett sjukhem där den 31 juli 1994. Frank Mangs begravdes vid Töcksfors kyrka.

(Töcksfors, nära gränsen till Norge, var en viktig plats för Mangs på äldre dar. I ett hus vid sjön Foxen bodde han på somrarna och i strandbastuns [bilden] övre våning skrev han flera av sina böcker.)