Brev

Källan i vårt innersta

Ganska många gånger brukar Bibeln bilden av vanligt vatten då den talar om andliga välsignelser och verkligheter. Så gjorde profeterna och så gjorde Jesus.

Guds källa har vatten till fyllest (Ps 65:10)

En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad, åt den högstes heliga boning (Ps 46:5)

Av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka (Ps 36:9)

Då Jesus talade med den ensamma kvinnan i Samarien sade han: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten” (Joh 4:10). Och då han stod inför den stora människomassan på Tempelplatsen i Jerusalem ropade han och sade. ”Är någon törstig, så kom till mig och drick” (Joh 7:37).

Levande vatten! Vad är det? Då Johannes besvarar den frågan säger han: ”Detta sade han om Anden” (Joh 7:39).Och då Jesus besvarade frågan sade han: ”Om någon älskar mig, så bevarar han mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.”

Fall i stoftet, du människokryp! Tacka och tillbed! Hela den gudomliga trefalden vill ju ta sin boning i den helgedom du bär inom dig. Och det spelar ingen roll om helgedomen är vanhelgad, smutsig, oren och full av bråte. När härligheten från Gud kommer in, sopas eländet ut.

Detta vatten får du av idel nåd – och bara av nåd – ta emot och dricka in. Din Gud vill ge. Och du vet hur det går till att dricka. Man öppnar munnen, suger in och sväljer. Resten sker automatiskt. Det man dricker passerar inte bara matsmältningskanalen. Det går in i hjärta och hjärna. Det går in i lungor och lever. Ja, det går faktiskt in i varenda cell och droppe blod som finns i vår kropp. Så djupt måste det gå om det skall släcka vår törst.

Och precis på samma sätt är det med Andens levande vatten. Det måste gå in i tanken och känslan och viljan. Men det får inte ens stanna där. Ända ner till i vårt väsens innersta undermedvetna värld måste det få frihet att gå. Där bor vår ande.

Detta är något absolut nödvändigt. Det är nödvändigt för att vår ande skall kunna uppleva nya födelsens under. Och vår ande är det enda i vårt väsen som kan bli fött på nytt. Ty ”det som är fött av kött är kött”. Och det blir aldrig någonting annat än kött. Undret i vårt undermedvetna är nödvändigt för att Guds ande tillsammans med vår ande skall kunna vittna om att vi är Guds barn. Det är nödvändigt, för att vår religion skall bli en andlig funktion och inte bara en själslig process. Det själiska måste vara med. Men det är inte slutmålet för det levande vattnet. ”Det andliga kommer alltså inte först utan det fysiska” (1 Kor 15:46), säger Paulus. Sedan kommer det andliga. Och det är frånvaron av denna erfarenhet hos en mängd av bekännande kristna som gör att deras religion är en fysisk presentation och inte funktionen av ett nytt liv. I vårt väsens undermedvetna värld stannar det levande vattnet och förvandlas till en källa. Inte till en reservoar, inte till en damm och minst av allt till en göl. Utan till en källa, ”ett flöde som ger evigt liv” (Joh 4:14).

– Men det måste väl fyllas på, om dess vatten skall kunna flyta ut, sa en av mina kolleger då jag försökte berätta för honom om denna hemlighet. Fyllas på? Vem skall fylla på? Och med vad skulle det fyllas på när Bibeln säger: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er” (1 Kor 3:16). ”Kristus finns hos er, hoppet om härligheten” (Kol 1:27). ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga Anden” (Rom 5:5).

Gud – Kristus – den helige Ande i oss som verkliga och verksamma realiteter! Igen: Fall i stoftet du människokryp! Tacka och tillbe och ge full frihet åt den verklighet och rikedom du bär inom dig.

Ge frihet! Hur gör man då? Man lägger ner allt sitt motstånd mot Guds vilja. In under hans vilja matar man in allt sådant som är i opposition mot hans vilja och väsen. Man slappnar av, tackar och ger sig hän. Och det står ju att vi skall ”gå in i hans portar med tacksägelse” (Ps 100:4). Inte med kamp och allra minst med kramp. Från källan i vårt innersta skall den heliga strömmen sedan flyta ut och flyta in i vår medvetna sinnevärld. Det är detta som är syftet med det hela.

Den flyter in i vår tankevärld och skapar en helig kontroll. Den skapar rena tankar. Goda och heliga tankar. På samma gång som den ger full frihet åt alla praktiska och nyttiga och lovliga tankar. Den går in i vår ofta vacklande vilja och verkar så att vi envist och ”tjursegt” håller den rätta kursen. Både söndag och vardag. I vårt sinne och våra ord och i vår vandel. Den går in och tar hand om vår förmåga att känna och förnimma. Så att vi är iskalla där vi bör vara iskalla och tänder en helig flamma där vi bör vara upptända. Den gör oss verkligt levande. Och den är mäktig nog att göra detta även när vi av en eller annan orsak är avstängda från all möjlighet till ”påfyllning” utifrån.

Jag talar inte med ringaktning om yttre ”nådemedel:” Herrens ord och Herrens bord och gemenskap med de heliga. Men källan i vårt innersta finns kvar även då dessa ting inte finns. Det enda som fodras är att vi ger källans vatten frihet att genomströmma vår inre värld. Ja, inte bara vår inre värld.

Den måste få frihet att flyta ut över våra läppar i form av goda ord. Den måste få frihet att flyta ut genom våra helgade öron och genom våra varma och generösa händer. Händer som bildligt talat torkar tåren från den gråtandes kind och lindrar nöden hos nödens barn.

Det troliga är att tillflödet utifrån var ganska svagt under Paulus tvååriga fångenskap i Caesarea. Där dukades inga nattvardsbord och där hölls inga uppbyggelsekonferenser. Och ändå var strömmen från hans innersta så stark efter de två åren att stathållare Festus utropade: ”Du yrar, Paulus. ”Din stora lärdom gör dig galen” (Apg 26:24). Och kung Agrippa sa: ”Det går fort för dig att få mig till en kristen” (Apg 26:28).

De mötte mer än ord och fraser. De mötte någonting som grep dem och högg tag i dem. Detta tack vare att Paulus var en man full av den helige Ande. Strömmen av det levande vattnet flöt ut till andra människor. Ja, just det. Flöt ut! Det pumpades inte fram. Det droppande inte. Utan blev ”ett flöde av evigt liv” (Joh 4:14). Fast de som lyssnade inte ville dricka in livet. Och här tror jag att vi skulle sticka in ett ord av Paulus. Det finns i det femte kapitlet av Efesierbrevet: ”Låt eder uppfyllas av ande,” stod det i den äldre bibelöversättningen. Och vad ville Paulus säga med den uppmaningen?

Han kan inte ha menat dopet i den helige Ande. Ty den erfarenheten hade en del av församlingens medlemmar gjort ungefär tio år sedan, vid Paulus första besök i Efesos. Han kan knappast ha menat en förnyelsekris av mer eller mindre tillfällig karaktär. Någonting som i de flesta fall – sorgligt nog – ”går över” efter en kortare eller längre tid. Ty om han menat det skulle han ha sagt någonting i stil med det här: ”Lägg fram dig som ett böneämne vid nästa sammankomst. Kalla på några varmhjärtade vänner, som under handpåläggning ber för dig. Tag gärna några dagar av bön och fasta för att bli uppfylld av den helige Ande!”

Nej, ingenting av allt detta. Utan rakt på sak: ”Låt er uppfyllas av ande!” Vilket ju egentligen betyder: Ge Gud frihet att fylla er med den helige Ande. Avbryt gärna läsningen av detta brev och ge Gud denna frihet. Eller gör det då ni är färdiga med läsningen av brevet!

Detta måste betyda att den som äger anden när som helst kan ge Gud denna frihet. Då man vaknar på morgonen. Stund efter stund under dagens lopp. Då man lägger sig till ro på kvällen och under nattens sömnlösa timmar. Och eftersom varken Guds ande eller vår ande behöver sova, så kan denna heliga process pågå tjugofyra timmar varje dygn. Det här betyder inte att du alltid förnimmer den heliga verkligheten. Men processen pågår även då du ingenting förnimmer. Ja, den pågår i ditt väsens innersta även när din själ gastkramas av ångest.

Men det står faktiskt att vi – som en följd av den stundliga andeuppfyllelsen – ”skall sjunga och spela till Herren av hela våra hjärtan” (Ef 5:19). Och i den sången kan även den som är i total avsaknad av sångröst och gehör instämma. Länge kunde jag hålla på och berätta om vad som sker och hur det kan bli när Livets Ande får frihet att ge en vanlig människa del av sitt överflöd. Men här måste jag motvilligt stanna.

Låt mig ändå till sist ställa några frågor. Tror du att vad jag skrivit ned här endast är ett fabulerande av min 92-åriga hjärna eller tror du att det finns en värld och en verklighet bakom det skrivna? Har du, som är en bekännande kristen, någon erfarenhet av andens liv eller består din religion bara av någonting som du själv håller på med där du gör ”så gott du kan?” Är det en produkt av mänsklig aktivitet eller är den ett resultat av ett gudomligt ingripande?

Om du tror att jag talar sanning, fast du själv inte har upplevt någonting av det jag talat om, är det då inte någonting som är värt att söka? Inte bara därför att du en gång skall vinna evig salighet utan för att du redan under din tid på jorden skall få någonting, som ger ditt liv ett verkligt innehåll.

Kraft att föda

I Jesajas bok möter vi orden ”Fostren har kommit fram till födseln, men kraft att föda finns inte” (Jes 37:3). Du ser bilden av den havande kvinnan. Hon är inne i fyrtionde veckan av sitt havandeskap. Tung och otymplig. Tiden är inne då någonting borde ske. En mor och far väntar på sitt barn. Och barnet väntar på att få komma ut i frihet och börja leva sitt eget liv.

Födslovärkarna har börjat och det gör ont – gruvligt ont – i den kropp som skall föda. Det gör så ont att kvinnan skriker högt. Medan hennes make är blek av ångest och barnmorskan inte vet sig något levande råd. Ty fostret har väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finns inte. Krystvärkarna förvandlas till krampryckningar. Fosterljuden blir allt svagare och till sist upphör de fullständigt. Fostret har dött. Och hon som var på väg att bli mor, blir en levande likkista för sitt livlösa barn. Sedan dör även hon. Allt av en enda orsak: Kraft att föda fanns inte. De två sänks i mullen i samma kista.

Jag skall inte försöka gå in på eller beskriva den situation som denhär bilden hade bakom sig på Hiskias och Jesajas tid. Men då jag för en stund sedan vaknade till en ny dag och det här bibelordet och den här bilden kom till mig, föddes automatiskt denna fråga: Är det bara ett vist tillstånd en gång i Guds gamla Israel denna bild beskriver? Har den kanske någonting att säga till oss idag? Till nordanlandets innebyggare och kristna.

Vi läser och hör om hur Gud går fram och gör under i andra delar av världen. Och i själva atmosfären ligger en viss aning om att någonting är på gång även här. Motståndet mot Kristus och de kristna är inte vad det var i mina unga år. Man talar öppet om religiösa ting där de förut var tabu. Människor som inte är mogna att avlägga en bekännelse om nyfödd och frälsande Kristustro, talar ändå öppet om att de bär på en dold hunger efter någonting annat och mer än vad livet utan Kristus ger dem. De söker. Och de tänker i tysthet bönetankar. De söker något och de söker någon. Fostren är fullgångna men…

Det egendomliga är att dess nyväckta sökare och frågare inte till någon större procent söker sig till våra kyrkor. Till de samlingslokaler som en gång var sannskyldiga andliga förlossningsanstalter. Där hördes det rop från dem som höll på att föda och skri från dem som föddes. Kraft att föda fanns. Det är underligt att inte fler frågare söker fram till våra religiösa ledare – till män och kvinnor som frimodigt påstår att funnit svaret och svaren. Vägen och sanningen och livet. Meningen med tillvaron och ett hägrande mål för sin färd. Ja, det är underligt. Kan detta bero på att de inte tror på att vi funnit verkligheten fast vi säger att vi gjort det? De tror mer på vad de ser – och inte ser – än på vad de hör.

Kan orsaken till att de sökande går förbi våra kyrkdörrar vara den, att det inte innanför dörrarna finns den levande och varma atmosfären? Och den levande och varma gemenskap, som deras andliga lungor så intensivt åtrår att få inandas? Kan orsaken vara att de finner ord som stiger mycket högre än den verkliga kraften? Den nyskapande kraften. Den frigörande kraften. Den kraft som lyfter och smälter. Kan orsaken vara den att de möter mer sken än verklighet? Mer former och fraser än verkligt innehåll och rikedom? Ja, jag bara frågar och undrar. Och har ingenting emot att mina frågor och mitt undrande verkar så, att även andra börjar undra. På allvar.

Men ett påstående vill jag med absolut bestämdhet göra. Och jag gör det med en mer än 70-årig bakgrund som förkunnare av Kristi evangelium. Atmosfären i våra kyrkor och sammankomster, i vår gemenskap och våra kristna hem har en otrolig betydelse. Den andliga väckelsens viktigaste villkor är den levande och nyskapande atmosfären. Detta oförklarliga något, som inte syns och som inte kan analyseras, varken av mekaniska instrument eller av människohjärnor. Detta ofattbara något, som slår emot kyrkobesökaren då han träder in genom dörren till helgedomen, som lockar honom att lyssna och som i hans innersta skapar en helig törst eter att få dricka in den verklighet, som finns bakom detta något som ”ligger i luften”.

Låt mig berätta! Jag hade en god vän i Finland som var läderfabrikant. Jag bodde hos honom ibland och njöt i fulla drag av både gästfriheten och den varma tonen i hemmet – och av våra gemensamma stunder i hans präktiga finnbastu. Vi var där nästan dagligen. Då vi en dag satt och goade oss på bastulaven, vände han sig till mig och sade:

• Jag vet inte om jag har berättat för dig att både jag och mina bröder är födda just här inne i bastun.
• Nej, det har du inte talat om. Och varför blev det så?
• Jo, förstår du, bastun är den lugnaste platsen på hela gården. Och alla hyser respekt för den. Här finns den renaste atmosfären och här kan vi ha precis den rätta temperaturen. Hit gick min mor i hjälpkvinnans sällskap när hennes stund var kommen. Och här var de två ensamma till dess att det nya livet var framfött.

Som svar på den upplysningen gav jag honom några ord av förstående och ett lysande leende, men genom min själ gick iskalla rysningar. Några av hans ord hade haft hullingar, som bet sig fast i mitt sinne. Den renaste atmosfären! Den rätta temperaturen! Det nyfödda livet! Då jag senare kom in i mitt rum ovanför bastun gav jag i mitt minne frihet att löpa tillbaka genom de många åren som jag verkat som evangelist.

Den renaste atmosfären! Jag mindes stunder då atmosfären varit så ren att ingen människa kunnat tala. Herrens härlighet hade uppfyllt helgedomen så fullständigt att både predikare och bedjare fått lov att tiga. Men jag mindes också andra stunder. Stunder då varken jag eller någon annan sett minsta skymt av härligheten från Gud. Jag mindes stunder och tider då temperaturen i sammankomster och i församlingar varit precis sådan att nyfödda kände en behaglig värme slå emot sig, då de trädde in i det nya livet och den nya gemenskapen. Men jag mindes också tider och platser där kölden och likgiltigheten varit så hårda att både sökare och nyfödda mycket snart frusit ihjäl. Såvida de inte haft förstånd att i tid söka sig till en varmare miljö.

Jag kom ihåg stunder, då den nyskapande kraften varit så verksam att jag inte hunnit med att bedja mer än en enda eller högst två bönesatser, innan den nya födelsen var ett faktum och den nyfödde gav upp sitt första jubelskri. Och jag kom ihåg stunder då människor mitt under predikan eller samtalet blivit både födda av Gud och döpta i helig Ande.

Värme! Atmosfär! Nyskaparkraft! Hur skapas dessa ting? Genom helig hängivelse. Hejdlös hängivelse. Genom öppenhet. Total öppenhet för den tillkommande världens krafter. Genom utstrålning. Helig utstrålning från människor, gripna av Gud. Tända av Gud. Och till överflöd uppfyllda av Livets helige Ande. Och här räcker det inte med att enbart mannen i predikstolen är gripen. Han måste få tala och verka i en atmosfär, som genom bönens Ande och bedjande människor är laddad med liv och kraft. Där den atmosfären finns, där finns också kraft att föda. Där finns det sökare som söker. Det som de längst ner i djupet av sitt väsen ropar efter är den Gud som är både Sanningen och Kärleken, Livet och Allmakten.

Men vi skall inte vänta att en hel församling eller ett helt kyrkosamfund blir det organ som Herren i tidens afton kan bruka för den sista födelseperioden. Väntar vi på det, så väntar vi någonting mer än vår frälsare har tro för. Ty då han talade till församlingen i Laodikeia så fanns där inga tecken på att han väntade sig att hela församlingen skulle öppna för det fungerande livet. Han hade bara tro för att någon enskild medlem skulle göra det. Och därför sa han ”Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och äta med honom och Han med mig” (Upp 3:20)

Jag med honom och han med mig. Vi två har en festmåltid. Ja, ära vare Gud! Det finns möjlighet att fira fest ensam med Jesus. Och att helt privat uppleva den rikedom som ligger i att vara uppfylld av Guds helige Ande. Det här betyder inte att du blir en religiös enstöring. Ty du har ju en levande gemenskap med alla andra som öppnar och ger Gud frihet att handla. Det betyder heller inte att du är kritisk och vrång mot dem som inte öppnar och tar emot. Ty de är ju dina bröder och systrar. Du har ett hjärta för dem, ber för dem och är öppen för varje kontakt med dem. Och så håller du dig hårt till ödmjukheten. Så hårt att du inte ens i din tanke och fantasi gör någon som helst jämförelse mellan din och andras andliga position. Du finns bara till. Fängslad av Jesus.

Jag såg en väg

”Det hände en ganska tidig morgon för en del år sedan. Utan att tända lampan drog jag upp rullgardinen och slog mig ned vid skrivbordet. Ute var det grådager. Egentligen tänkte jag inte på någonting. Utan fanns bara till och lyssnade till det stilla böneljudet från mitt väsens innersta. Då hände det. Helt plötsligt såg mitt inre öga en väg. Inte en körväg och inte heller en stig. Det var närmast någonting som liknande en bättre promenadväg på några meters bredd. Nej, det var ingen andesyn. Jag var inte i trans eller hänryckning, utan alldeles klarvaken. Och ändå såg jag vägen så tydligt och klart att jag närhelst jag vill alltjämnt kan se hela bilden framför mig. Jag ser den just nu. Jag såg att vägen började vid en trång port och visste att den slutade i härlighetens värld. Men av det målet såg jag ingenting. Jag såg bara porten och början av vägen. Och längs vägens mitt låg en strimma av ljus, som tycktes komma från en ändlös ljuskälla av ett slag som jag aldrig skådat. På vägens båda sidor var det kolmörker.

Vägen hade inga diken och inga staket. Men gränsen utmärktes av det konturlösa område, som fanns där ljuset och mörkret möttes. Gränsen var suddig. Jag såg människor som gick på vägen. Både män och kvinnor, unga och gamla. De gick inte i grupper. De gick inte ens par om par och i bredd. Utan alla en och en. Och det berodde därpå att den Herre, som lockat dem in på vägen, hade sagt: ”Om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”

”Någon!” ”Jag med honom och han med mig.” Det där betyder att det i Kristi sanna efterföljds innersta finns ett rum, som reserverat endast för honom. Och dit ingen annan varken kan eller får komma. De där människorna var klädda i vita kläder. Bländande vita kläder, som stund efter stund fick sin renhet förnyad. Inte därför att de bad om och hungrade efter sekundlig renhet, utan därför att de vandrade mitt på vägen. Rakt under strimman av det övernaturliga ljuset. Reningen i Jesu blod var en konstant pågående process.

Och jag såg deras ansikten. Det var ljus över dem också. Fast många av dem var märkta av både ålder, sorg och sjukdom. Och det skenet var både en återspegling av det inre ljuset och en utstrålning av det ljus de bar inom sig. Gärna hade jag med mina ögon velat följa dessa människors vandring ända hem. Men jag fick inte. Jag var tvungen att vända blicken mot vägens början och den trånga porten. Och där såg jag en stor mängd som stannat.

De hade stannat redan innan de gått in genom porten och kommit in på vägen. Och det märkliga var att många av dem tycktes vara glada. De var glada därför att de trodde sig vara på vägen. Fast de aldrig hade gått in genom den sanna omvändelsens trånga port. Och kanske det värsta var att mitt bland dem rörde sig gestalter i prästrock och pastorsdräkt och evangelistmundering. Nej, det värsta var att jag såg skuggan av min egen bild i den där hopen. Ty vi har fuskat, vi som är kallade att vara levande organ för Livet från Gud. Vi har blivit religiösa pratmakare istället för att vara fungerande organ för Livet.

Vi har garanterat människor deras salighet därför att de en gång blivit döpta till Kristus. Vi har garanterat att sökande själar blivit födda av Anden, fast de bara blivit födda av mänsklig påverkan. Vi har sagt att de är Guds barn bara därför att de är ”snälla.” Vi har blivit religiösa kvacksalvare, som i förtid intalat andliga sökare att de är födda av Gud. Fast de bara är väckta. Och vi har ibland genom just detta avbrutit den andliga födelseprocessen. Resultatet har blivit att det i dag finns massor av människor, som tror sig vara på väg till himlen fast de inte är det. Men Jesus sade ju att det skulle komma att bli så i denna tidsålders afton: ”Så skall det var med himmelriket som när tio jungfrur gick ut för att möta brudgummen. Men fem av dem var oförståndiga, de tog ingen olja med sig.”

Ingen olja! Ingen ande! Och inget fungerande andeliv. Bara formerna och skenet. Namnet och bekännelsen. Och de trodde att detta var nog.

Men jag såg mer. Jag såg människor som gått in genom porten, upplevt nya födelsens under och kommit in på vägen, men som sedan gjort vägen till någonting annat än det den var ämnad att vara. De har stannat och gjort vägen till en rastplats i stället för att låta den var en färdväg. De hade stannat, inte när det gäller ålder och tid. Men de hade stannat när det gäller andlig utveckling och tillväxt. De hade stannat och börjat leva på minnen. Och andra hade bara stannat. Och somnat. Alla hade de glömt orden från Paulus: ”Men låt oss fortsätta på den väg som har fört oss hit” (Fil 3:16)

Och de hade blivit döva och blinda inför den stora apostelns vittnesbörd om sin andliga syn på sig själv: ”För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt den som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp” (Fil 3:8-12) Han som blivit gripen av Kristus vände ryggen till både framgången och de heliga erfarenheterna i det flydda och jagade framåt för att på ett mäktigare sätt lära känna Kristus i kraften av hans uppståndelse. Och hemligheten till denna heliga passion var inte enbart den att han en gång blivit gripen av Kristus, utan att den levande Kristus behöll greppet om honom. Ty där det greppet slappnat, där tar man det med ro. Man sover och drömmer ljuvliga drömmar. Religiösa drömmar. Där Paulus var behärskad av den andliga fattigdomen är dessa människor behärskde av den laodikeiska och fariseiska förnöjsamheten: ”Jag saknar ingenting” (Upp 3:17)

Men jag såg mer. Jag såg människorna som dragit sig ut ur det övernaturliga ljuset som låg över vägens mitt. De hade dragit sig in i den grådager som fanns på vägens båda sidor. Grådagen, där synen på både synden och saligheten var höljd i dunkel. Allt var dimmigt och grått och overkligt. Och den grå overkligheten gjorde att sådant som var en total omöjlighet på vägens mitt nu blev leksaker för både sinnet och talet och handlingarna. Och hur underligt det än låter så blev de ting, som fanns i mörkret på sidan av vägen föremål för deras intresse. Likt Guds gamla Israel under ökenvandringen greps de av lystnad till Egyptens köttgrytor, som de en gång hade lämnat.

Lystnaden blev inte bara ett visat intresse. Lystnaden växte till åtrå. En hunger som fångade deras tankar och känslor. Lade beslag på deras drömmar och fantasier. Och gjorde att de i verklighet befann sig på sidan av vägen, trots att de skenbart fanns kvar på den. Sedan hände det kusliga. Sakta som skuggor gled de bort ifrån den väg, som saknar både staket och diken. Bort ifrån den väg, som de en gång under tårar och böner sökt sig in på. Bort från det levande hoppet och in i hopplösheten. En hopplöshet som de själva inte kände av. Ty de var döda. De hade förlorat förmågan att uppleva en andlig kris.

Sedan jag sett allt detta sjönk jag sakta ned på knä och brast i gråt. Jag önskade att jag varit minst ett halvsekel yngre än vad jag är. Och haft möjligheten att på ett bättre sätt än vad jag gjort, satsa mitt yttersta för att Guds Helige Ande skulle få frihet att bruka mig på ett bättre sätt än vad han nu kunnat.